Om Vindövarvet

Lite om varvets historia, och hur Vindöbåtarna kom till.

Vindö varvetVindö Marin AB ligger i Nötesund på Vindön, som med ett smalt näs är förbundet med nordligaste Orust. Högt över varvet och det smala sundet bågar sig bron över till fastlandet.

Elev hos Plym
Som många andra varv som anpassat sig till en modern produktion, har Vindö sina rötter hos den traditionella hantverkaren/båtbyggaren som en gång för länge sen i blygsam skala började bygga båt med sina egna händer.

Carl Andersson hette den båtbyggare som lade grunden till vad som idag är Vindö Marin. Carl var född i Kungsviken, Sveriges mesta båtbyggarort, på Orust. Hans far och farfar byggde bastanta fiskebåtar i ek, men själv började han som bruksarbetare. Arv och miljö måste ha tagit överhand, för Carl for till Stockholm för att praktisera som båtbyggare hos Plym i Neglinge. I bättre lära kunde han inte gå.

1926 återvände Carl till Orust, slog sig ner i Nötesund på Vindön och började bygga i egen regi under namnet Sundsandviks Båtvarv. Sundsandvik var orten på andra sidan sundet och även postadress för Nötesund. Varvet har hela tiden legat på Vindön men byggort uppgavs ofta som hos Carl Andersson i Sundsandvik. Även benämningen Kleva, Orust hänför sig till Carl Anderssons varv.

De första åren byggde Carl mest lotsbåtar, endast en och annan nöjesbåt. Beställningarna på båtar för fritidsbruk blev dock fler och fler. Under tjugo- och trettiotalen kappseglades det flitigt med skärgårdskryssare och andra klassbåtar i Norden, Tyskland och Amerika. Många av de allra främsta yachterna både vad gäller förnämligt bygge och resultat på banorna, kom från Sverige. Vi hade vår absoluta storhetstid som båtbyggarnation med världsrenommé. Bland dem som fick rykte om sig att leverera snabba och framgångsrika kappseglare var Carl Andersson, som hade det nödvändiga ögat för harmoni i linjer och proportioner och den minst lika nödvändiga noggrannheten på utslagsgolvet.

Under årens lopp byggde Carl många Drakar, A 22:or och 5,5:or. Flera av dem tog fina priser runt om på tävlingsbanorna. Han byggde kostrar åt sällskapet Fram, bland annat lottbåten 1958 då Fram lanserade en ny konstruktör, Osborne Ralph. Han ritade även själv, dock aldrig några regelbåtar.

De svåra krigsåren klarade Carl genom att han fick bygga fler lots- och fyrplatsbåtar som han delvis ritade själv.

Första Vindöbåten
Folkbåten hade som sagt blivit en mycket populär familjebåt, men många letade efter en något större båt, bättre lämpad för havssegling. 1958 hade Carl ritat och byggt en klinkad båt. Den tog han som utgångspunkt när han några år senare satte sig vid ritbordet för att tänka ut något som kunde tillfredställa de potentiella kunderna. Resultatet blev en båt som döptes till Vindö 28 (8 x 2,35, 28 kvm). Året var 1961 och måste räknas som en milstolpe i varvets historia. Carl hade skapat den första i raden av vindöbåtar som skulle ge varvet en egen profil och göra det välkänt här hemma och utomlands.

1963 satte sig Carl vid ritbordet igen och frambringade Vindö 30, 9 x 2,42 depl 3,2 ton, alltså något större än Vindö 28. Nästan samtidigt ritade han Vindö 18, en förenklad och mindre påkostad variant, tänkt för två personer. Jullen kom den att kallas, en liten raring med måtten 6 x 2,10, depl 1,3 ton. Byggdes endast i något exemplar i trä men lanserades i plast några år senare.

Både Vindö 28 och 18 var plattgattade. Vindö 30 ritades för att bemöta efterfrågan på en båt med något större utrymmen och gjordes med utdragen yacht akter. 1964 kom Vindö 22, en lillasyster till 30:an. Vindö 30 ställdes ut i Tyskland och började säljas där genom en agent. Hon blev raskt populär och ungefär 50% i produktionen exporterades till bland annat Bodensjön, dit uppemot 200 stycken Vindö 30 lär ha letat sig.

Plastens intåg
Vi rör oss nu i mitten på sextiotalet, och det nya materialet, plasten (GRP) var på stark frammarsch i båtbranchen. Inga GRP-skrov producerades dock på Vindön. Varvet etablerade ett samarbete med det nystartade Lysekils båtvarv som under flera år hade fullt upp med att göra skrov åt Vindö. Senare övergick firman till Lyse plastprodukter som hade fler kunder än Vindövarvet.

Vindö 18, som kom som första båt i GRP-version 1965. Följande år var det dags för Vindö 30 att följa efter. Ett par år senare ritade Carl Vindö 50 och ungefär samtidigt lanserades Vindö 22, en lillasyster till Vindö 30, alla i GRP. V22 hade måtten 7,10 x 2,15, depl 1,5 ton, 22 kvm segelyta. Båtarna ställdes ut på mässan i Göteborg och om Vindö 50 skrev man att den var en intressant och medveten satsning på 70-talets båt den seriebyggda motorseglaren. V50 tillverkades i två versioner, dels som seglare, dels som motorseglare med doghouse och akterruff. Senare kom en version som kallades Mix akterruff men utan doghouse samt ytterligare en kallad CC captains cabin, en variant med akterruff som hade ingång från salongen. Alltså fyra olika versioner på samma skrov (10,65 x 3,16 depl 6,8 50 kvm). 

1973 var det dags för en ny modell igen, Vindö 32 (8,90 x 2,75, depl 3,2 32 kvm). V32 lanserades som en lågprisvariant, lite enklare i utförandet och mindre påkostad än sina syskon bland vindöbåtarna och som sådan fann hon genast sin kundkrets.

Kärvare tider
Produktionen var således minst sagt igång och fullt utnyttjad under sjuttiotalet. Antalet anställda var omkring 50. Vad som i högsta grad bidrog till vindöbåtarnas segertåg här hemma och utomlands var givetvis att det som de traditionella vindöbåtarna gjort sig kända för den högklassiga kvalitén på virket och det förnämliga hantverket fick fortsätta över i plastbåtsserien. Om man undantar undervattenskropp och fribord finns bara det sköna trävirket att skåda och att komma i kontakt med, i däck, överbyggnad och inredning.

Dock, trots alla framgångar förändrades bilden långsamt. Kärvare tiders mörka skuggor kröp närmare. Varvet under den vackra bron fick snart allvarliga problem att brottas med. Plastindustrin och därmed båtbranchen drabbades ju av oljekrisen. Försäljningen började minska, priskriget bröt ut. En av orsakerna till att varvet fick problem var paradoxalt nog att försäljningen gått för bra. Under de goda åren hade kunderna stått på kö för att köpa en vindöbåt. När de radikala oljeprisstegringarna för första gången ordentligt kittlade nerverna, innehöll orderboken beställningar för ett helt år framåt. Den avgörande frågan blev: skulle man annullera kontrakten eller bygga och leverera till överenskommet pris och själv ta förlusten? Carl-Erik Andersson valde att fortsätta producera och låta kunderna få en båt som egentligen var alldeles för billigt. Ingen hade kunnat förutse att priset på oljan skull öka så kraftigt och att därmed prisspiralen i båtbranchen skulle bli så svindlande.

Vindövarvet hann aldrig ikapp prissättningen. De långa leveranstiderna var kvar och hela tiden såldes båtarna till underpriser. Det hela fungerade så gott som hela sjuttiotalet. Vad som hände under oljekrisens dagar var att varvet förlorade pengar, sitt rörelsekapital, men någon likviditetskris märktes inte då eden trots allt goda försäljningen dolde den bräckliga grund som varvet stod på.

Konkurs
Den akuta krisen kom när försäljningen minskade drastiskt både här hemma och på export i slutet på sjuttiotalet. Hela marknaden sviktade, konkurrensen blev mördande från dem som hade färdiga båtar på hyllan och kunde sälja dem på rea. Vindövarvet stod 1980 inför det grymma faktum att det måste gå i konkurs och bjudas ut till försäljning.

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)